Ensam mamma bloggar...

Marcus är också förkyld, stackarn. Han hostar o snorar - det är främst om morgnarna, då nyser han så att snoret sprutar! Han är dock pigg o så, o äter o sover som vanligt, så jag hoppas att det inte blir värre än så här.
Har gett honom näsdroppar iaf (saltlösning eller vad det heter, för de minsta).

Idag gick vi till biblioteket efter att ha lämnat Andreas på dagis.
Lånade lite böcker, o sen ammade jag Marcus o passade på att läsa en Mama-tidning medans :-)
Sen bajsade mackan, så jag bytte på honom, o sen gick vi hem till min mormor en sväng, för hon bor alldeles intill.
Fikade där - o sen bajsade sonen en gång till. O där stod jag utan blöja.
Som tur var så hade jag ändå tänkt gå till affären, som ligger en kort promenad därifrån, o köpa blöjor - så det var bara att lägga en bajsig son (som dock somnade förnöjt med sin bajsiga blöja, så den som led mest utav det var nog jag själv!) i vagnen o gå o handla blöjor, o sen tillbaka upp till mormor för att byta på honom.
Sen gick vi o hämtade storebror på dagis.

Nu är vi hemma igen, o jag sitter här o rosslar med min onda o slemmiga hals.

Andreas ska träffa sin pappa en stund lite senare - f.ö blir detta en lugn eftermiddag, med inte många knop gjorda. Ska pyssla lite med kaninen dock, det behöver bytas i hans bur om inte annat.

O som avslut på hela denna dagen, som började med det konstiga telefonsamtalet, så kanske jag bör påpeka att det samtalet hade inget med Marcus' pappa att göra, utan det var alltså en annan mans mamma som ringde o trodde att jag skrev om hennes son (en killkompis till mig) - av någon anledning!? För jag har ju inga barn tillsammans med den killen!

Nog pratat om detta - jag tänker iaf fortsätta att dela med mig av mina åsikter i min blogg, trots att denna mamma tyckte att jag borde ha bättre saker för mig om dagarna!
Mycket ska man vara med om, fredag den 13:e.... 

Jag hamnade, efter egen förskyllan, i en intressant diskussion på FB under dagen.
Där jag frågade mig hur vanligt det är att vuxna män avlar barn, för att sedan - på eget bevåg - avsäga sig allt ansvar o all försörjning.
Dock verkar det inte bland mina vänner vara särskilt vanligt, vilket jag är tacksam över! Så visst finns det bra män o fäder där ute - även om det är svårt att inse just nu, med min erfarenhet.
För just nu är det jobbigt. Inte i den bemärkelsen att jag mår dåligt på något vis, men jag känner mig sorgsen för min sons skull. Att inte hans andra förälder finns där just nu o är lika lycklig över honom som jag är.
Det gör ont.
Att han blev till av kärlek (kan dock endast prata för min egen del) - o här står vi nu ensamma.
Inte för att jag på något sätt o vis önskar den mannen tillbaka i mitt liv - men han skulle vara en välkommen person i Marcus' liv. Som en pappa.
För enligt mig så handlar det om ansvarskänsla; att ta sitt ansvar.
Om en 17-åring hade gjort detsamma; skapat ett barn o sen inte tagit sitt ansvar - ja, det hade jag kunnat haft en viss förståelse för pga den låga åldern o mognaden.
Men när en vuxen person gör detsamma så har jag inte samma förståelse. Det gäller naturligtvis både män o kvinnor, även fast jag själv har mest erfarenhet av frånvarande män (pappor). Därav ligger mitt fokus på just papporna.

Alla kan vi ångra våra val i livet - o kanske ångrar en speciell man att han involverade sig med en speciell kvinna. Men som vuxen människa så måste man kunna hantera det, o ändå ta ansvar för sina handlingar, dvs att ett barn blev till.

Hur barn blir till, det vet de flesta. Iaf bör de flesta i vuxen ålder vara medvetna om detta. Det kan omöjligt komma som en överraskning att kvinnan blir med barn om två människor har haft sexuellt umgänge med varandra. För det där med att kvinnan "lurade" mannen - det köper jag bara inte, då gör man sig själv bara dum tycker jag! Har man sex så måste det ju finnas i bakhuvudet att barn o könssjukdomar kan bli resultatet - eller har jag fel?? Hur kan man då bli "lurad"?
Vill man inte ha barn - då skyddar man sig, punkt slut!
Att lägga över ansvaret på en annan person, det är att leka med elden tycker jag.

Nu måste jag dock poängtera att detta ej har varit fallet för min egen del, dvs jag har inte fått höra att jag har "lurat" någon - o det är heller ingen som har "lurat" mig.
Men i liknande diskussioner så dyker det alltid upp någon stackars man som har blivit "lurad" till att göra en kvinna med barn.
O jag hävdar envist att oavsett om kvinnan talar sanning eller ej om sina piller, så ligger ändå det yttersta ansvaret på dig själv, om du nu absolut inte vill bli pappa.
Man måste ta ansvar för sin sexualitet, helt enkelt.

Hur tänker en person, som varken har den psykiska, fysiska eller ekonomiska förmågan att ta hand om ett barn, när han trots detta väljer att sätta ett barn till världen? Tänker man alls?
Vad får en man att göra valet att totalt strunta i sitt barn?
Hur kan man välja att älska ett av sina barn - men inte det andra? För att h*n kom till med fel kvinna? Är det barnets fel? Kvinnan var ju "rätt" då barnet blev till. Eller?

Dessa frågor rör inte bara min egen situation, utan alla situationer med frånvarande fäder som inte tar sitt ansvar.
För det är det det handlar om, tycker jag; ansvar. Att kunna vara vuxen o ta ansvar för sina handlingar. Att kunna ta konsekvenserna av sitt handlande.

Eller vad tycker ni?